Från normal till fet
Jag har två barn. Mitt stora barn är 6 år gammal och när jag blev gravid med honom vägde jag 73 kg. Jag tränade i någon form varje dag, hade fortfarande ett rubbat förhållande till mat och upplevde mig själv som tjock. Mitt dagliga tränande hade resulterat i ett ganska tydligt framträdande sexpack men när jag tittade mig i spegeln såg jag bara bulan (som aldrig ville försvinna) längst ner på magen. Jag var, needless to say, ganska hård mot mig själv.
När jag kissat på stickan och fått min graviditet bekräftad började jag växa ganska omgående. Jag kommer ihåg en dag ganska tidigt i graviditeten, skulle gissa på vecka 10-12, när jag tittade mig själv i spegeln och tänkte: "Gud vad skönt, nu är det äntligen OKEJ att vara tjock". Och tjock blev jag. När jag blev uppsagt från mitt jobb 4 månader innan beräknat leveransdatum trodde folk att jag skulle gå på mammaledighet och jag vet inte hur många "Åh, är det snart dags?" jag fick, följda av "Men oj, är det tvillingar??" När jag skrevs in på BB vägde jag 103 kg.
De år som följde bestod av en enda lång räcka av dieter. ViktVäktarna, Camebridge, Naturdiet, Kålrotsdieten, GI- you name it! Och visst gick jag ner. Och upp. Och ner. Och upp. Tankarna på en gastric bypass-operation började cirkulera i mitt huvud, men jag var långt ifrån redo att inse mig besegrad.
Lilla barnet kom 3 år efter Stora barnet. Vid den BB-inskrivningen vägde jag "bara" 98 kg och var nöjd och glad att åtminstone inte vara över 100-strecket, för det skulle jag ALDRIG över igen. Våren 2008, ett år efter Lilla barnets födelse vägde jag, återigen, in mig på ViktVäktarna. 103 kg. Där och då bestämde jag mig för att om jag inte lyckades denna gången, då var det en operation som återstod. Naturligtvis gick jag ner. Närmre 20 kg, men jag hade fortfarande 20 kvar. När hösten gick över i vinter var jag åter tung. Jag var ständigt obekväm i min egen kropp, avskydde min spegelbild och gick mer och mer omkring hemma i mina jättelika mjukisbyxor- allt annat var alltför obekvämt att klämma sig i. En promenad på några få kilometer resulterade i olidlig värk i knän och rygg och jag var irriterad, arg och ledsen 90% av min vakna tid. När varje tillfälle till socialt umgånge-kalas, middagar, föräldramöten, gav mig ångest flera dagar i förväg och jag började tacka nej till sådana tilldragelser, då lyfte jag telefonen och ringde min vårdcentral.
När jag kissat på stickan och fått min graviditet bekräftad började jag växa ganska omgående. Jag kommer ihåg en dag ganska tidigt i graviditeten, skulle gissa på vecka 10-12, när jag tittade mig själv i spegeln och tänkte: "Gud vad skönt, nu är det äntligen OKEJ att vara tjock". Och tjock blev jag. När jag blev uppsagt från mitt jobb 4 månader innan beräknat leveransdatum trodde folk att jag skulle gå på mammaledighet och jag vet inte hur många "Åh, är det snart dags?" jag fick, följda av "Men oj, är det tvillingar??" När jag skrevs in på BB vägde jag 103 kg.
De år som följde bestod av en enda lång räcka av dieter. ViktVäktarna, Camebridge, Naturdiet, Kålrotsdieten, GI- you name it! Och visst gick jag ner. Och upp. Och ner. Och upp. Tankarna på en gastric bypass-operation började cirkulera i mitt huvud, men jag var långt ifrån redo att inse mig besegrad.
Lilla barnet kom 3 år efter Stora barnet. Vid den BB-inskrivningen vägde jag "bara" 98 kg och var nöjd och glad att åtminstone inte vara över 100-strecket, för det skulle jag ALDRIG över igen. Våren 2008, ett år efter Lilla barnets födelse vägde jag, återigen, in mig på ViktVäktarna. 103 kg. Där och då bestämde jag mig för att om jag inte lyckades denna gången, då var det en operation som återstod. Naturligtvis gick jag ner. Närmre 20 kg, men jag hade fortfarande 20 kvar. När hösten gick över i vinter var jag åter tung. Jag var ständigt obekväm i min egen kropp, avskydde min spegelbild och gick mer och mer omkring hemma i mina jättelika mjukisbyxor- allt annat var alltför obekvämt att klämma sig i. En promenad på några få kilometer resulterade i olidlig värk i knän och rygg och jag var irriterad, arg och ledsen 90% av min vakna tid. När varje tillfälle till socialt umgånge-kalas, middagar, föräldramöten, gav mig ångest flera dagar i förväg och jag började tacka nej till sådana tilldragelser, då lyfte jag telefonen och ringde min vårdcentral.