Jag var inställd på en kamp när jag åkte till vårdcentralen den dagen i januari 2009. Jag hade läst på olika forum att det kunde vara svårt att bli godkänd för operation och att man måste vara väl förberedd och bestämd när man träffade läkaren för att få en remiss. Så jag var väl förberedd och bestämd- jag SKULLE ha den här operationen. Med en gedigen historia av hjärtproblem och diabetes i släkten, framläggande av alla mina försök att tappa vikt och ett bmi på stadiga 38,5 gav mig en remiss till gastric bypass-operation. Det var en av de bästa, och värsta, dagarna i mitt liv.

Remissvaret sa att jag kunde räkna med att bli kallad för en första bedömning av specialist om ca 36 månader, och att jag sedan kunde vänta mig ytterligare 36 månaders väntetid till en eventuell operation. 6 år. I helvete heller. Jag hade bestämt mig, och jag hade läst på om mina rättigheter. Efter åberopande av vårdgaranti, tjatande, knogande och det fira vårdvalet hamnade min remiss på min begäran på Norrtälje sjukhus. 70 mil från mig. Jag hade läst om deras goda rykte, deras service och deras osannolikt låga komplikationssiffror, och det var dit jag ville. De hade dessutom kortast väntetider i landet. 

En torsdag i mitten av mars fick jag ett samtal från en av de goa sköterskorna på Norrtälje som berättade att de fått ett sent återbud till bedömning och frågade om jag möjligtvis ville ha den? "Jaa", sa jag, "när är den?" "Nu på lördag klockan 13" "Jag kommer!" Bokade biljett, flög upp, blev godkänd, flög hem. Och grät. Nu var det officiellt. Jag var ett hopplöst fall, helt utan karaktär, vilja och jävlaranamma. Ett par veckor senare fick jag operationstid till i början av juni. I stället för de 6 år det skulle tagit om jag suttit snällt och inte gungat båten gick jag nu från remiss till operation på mindre än 5 månader.