Eftersom jag genom min övervikt och mina graviditeter förstört min kropp för all framtid kan jag aldrig uppnå de resultat jag vill, eller behöver för mitt psykiska välmående, på egen hand. Skinnet på magen har inte haft en chans att hinna med i svängarna utan hänger som en tom degig påse efter all min viktnedgång, och brösten... de är bara sorgliga. Jag kommer inte på nåt bättre ord för dem. Ingen träning i världen kan fixa detta, och jag bestämde mig för att, återigen, söka den hjälp som fanns att få och kontaktade en plastikkirurgisk klinik för en konsultation. Vid det här laget hade jag varit opererad i drygt ett år, varit viktstabil i mer än 6 månader och var mer än redo att ta detta sista fysiska steg mot mitt mål.

Tidigt på morgonen fyra månader senare, den 25:e oktober 2010, lade jag in mig på Citadellkliniken i Landskrona för att genomgå en full bukplastik med navelförflyttning och ihopsyning av magmuskler, bröstlyft och bröstförstoring. Min kirurg hette Tuve Mårtensson och han gav mig tillbaka det som jag själv och livet tagit ifrån mig. Nu har det gått nästan tre veckor och resultaten är fantastiska! Min mage är platt, om än lite svullen, och jag har bröst som sitter där de ska. Sorgliga är det sista ord jag skulle välja för att beskriva dem.

Så nu har jag gjort allt som går att göra, jag har de bästa av förutsättningar för att få den kropp jag vill ha och drömmer om. Om tre månader får jag börja träna igen och då startar den sista fasen. Resten är helt och hållet upp till mig, och jag kan knappt bärga mig!

Den 8:e juni 2009 markerar en viktig milstolpe i mitt liv. Det var den dagen mitt beslut att leva ett hälsosamt, fullt och långt liv tog ett stort kliv mot att bli verklighet. Jag såg vid det laget inte längre mitt beslut att ta hjälp av en operation som ett nederlag, utan tvärtom som en styrka. Det fanns hjälp att få, det fanns en chans till det liv jag önskade mig själv och min familj, och vari ligger då styrka? I att sticka huvudet i sanden, blankt vägra "ge upp" och fortsätta sjunka längre ner i skiten, eller sträcka ut handen och ta den livboj som kastats? Jag anser att de som inte tar emot livbojen är de som gett upp och förlorat, inte de som haft styrkan och modet att be om hjälp och ta den när den erbjuds.

Det var nervöst att lämna familjen och flyga tvärs över landet för att genomgå en omfattande operation. Jag hade aldrig blivit sövd tidigare och var rejält orolig inför operationen. Jag åkte hemifrån på söndagen och kom hem igen på fredagen, med fem små sydda hål på magen som enda bevis på att något stort hänt i mitt liv. Sex månader senare hade jag tappat 35 kg i var nu för första gången på många år normalviktig. Enormt! Jag hade gått från storlek 56 till 36 i kläder, jag var glad, full av energi och såg väldigt positivt på framtiden. Jag började träna ordentligt och varvade spinning, löpning och yoga med rena styrkepass på gymmet. Och slutade gå ner i vikt. Inte så konstigt alls med tanke på det ras jag haft det senaste halvåret, men frustrerande likafullt. Em månad blev till två som blev till tre och fyra.

Vid det här laget mådde jag ganska risigt. Vad var det som var fel?? Varför gick jag inte ner mer, jag ville ju bli av med minst 10 kg till! Jag skulle ju bli liten och nätt, så som kvinnor ska, jag skulle ju bli SMAL! Men min kropp hade andra tankar om hur den borde se ut, och till slut började jag lyssna. Jag är inte liten och nätt, jag kommer aldrig bli det heller, för min kropp är inte byggd så. Att inse, och acceptera, detta var bland det svåraste jag gjort. Om jag någonsin skulle kunna älska mig själv och trivas i min kropp var jag tvungen att inse att den är vad den är i grunden och utgå från det i min strävan efter att göra den så bra den kan bli, utnyttja de fördelar den bjuder. Nej, jag kommer aldrig bli vidjesmal, men jag kommer ha en kropp som håller. Istället för att avsky de muskler min kropp envisades med att bygga när jag bara ville bli slank, omfamnade jag nu möjligheten att kunna bli riktigt vältränad- ni vet sådär löjligt rutor-på-magen-jag-springer-milen-tre-gånger-i-veckan-utan-att-blinka-vältränad.

Mitt BMI var äntligen normalt, och jag kunde inte bry mig mindre. De tio kilo jag hade kvar till mitt ursprungliga mål kändes värdelösa- som i utan värde, de betydde inget längre. Jag började se på min kropp på ett verkligt hälsosamt sätt och insåg att 10 kilo mindre inte bara hade missklätt mig, utan även hindrat min kropp från att vara så bra och vältränad som den hade möjlighet att vara. Träningen gav resultat. Jag kunde efter några månaders löpträning nu utan några som helst problem springa milen. Tre gånger i veckan. Jag såg med glädje hur mina armar blev mer väldefinierade och mitt gamla förhatliga sexpack återvände, nu efterlängtat och älskat. Enda smolken i bägaren var all den överskottshud som dolde det.

Jag var inställd på en kamp när jag åkte till vårdcentralen den dagen i januari 2009. Jag hade läst på olika forum att det kunde vara svårt att bli godkänd för operation och att man måste vara väl förberedd och bestämd när man träffade läkaren för att få en remiss. Så jag var väl förberedd och bestämd- jag SKULLE ha den här operationen. Med en gedigen historia av hjärtproblem och diabetes i släkten, framläggande av alla mina försök att tappa vikt och ett bmi på stadiga 38,5 gav mig en remiss till gastric bypass-operation. Det var en av de bästa, och värsta, dagarna i mitt liv.

Remissvaret sa att jag kunde räkna med att bli kallad för en första bedömning av specialist om ca 36 månader, och att jag sedan kunde vänta mig ytterligare 36 månaders väntetid till en eventuell operation. 6 år. I helvete heller. Jag hade bestämt mig, och jag hade läst på om mina rättigheter. Efter åberopande av vårdgaranti, tjatande, knogande och det fira vårdvalet hamnade min remiss på min begäran på Norrtälje sjukhus. 70 mil från mig. Jag hade läst om deras goda rykte, deras service och deras osannolikt låga komplikationssiffror, och det var dit jag ville. De hade dessutom kortast väntetider i landet. 

En torsdag i mitten av mars fick jag ett samtal från en av de goa sköterskorna på Norrtälje som berättade att de fått ett sent återbud till bedömning och frågade om jag möjligtvis ville ha den? "Jaa", sa jag, "när är den?" "Nu på lördag klockan 13" "Jag kommer!" Bokade biljett, flög upp, blev godkänd, flög hem. Och grät. Nu var det officiellt. Jag var ett hopplöst fall, helt utan karaktär, vilja och jävlaranamma. Ett par veckor senare fick jag operationstid till i början av juni. I stället för de 6 år det skulle tagit om jag suttit snällt och inte gungat båten gick jag nu från remiss till operation på mindre än 5 månader.

Jag har två barn. Mitt stora barn är 6 år gammal och när jag blev gravid med honom vägde jag 73 kg. Jag tränade i någon form varje dag, hade fortfarande ett rubbat förhållande till mat och upplevde mig själv som tjock. Mitt dagliga tränande hade resulterat i ett ganska tydligt framträdande sexpack men när jag tittade mig i spegeln såg jag bara bulan (som aldrig ville försvinna) längst ner på magen. Jag var, needless to say, ganska hård mot mig själv.

När jag kissat på stickan och fått min graviditet bekräftad började jag växa ganska omgående. Jag kommer ihåg en dag ganska tidigt i graviditeten, skulle gissa på vecka 10-12, när jag tittade mig själv i spegeln och tänkte: "Gud vad skönt, nu är det äntligen OKEJ att vara tjock". Och tjock blev jag. När jag blev uppsagt från mitt jobb 4 månader innan beräknat leveransdatum trodde folk att jag skulle gå på mammaledighet och jag vet inte hur många "Åh, är det snart dags?" jag fick, följda av "Men oj, är det tvillingar??" När jag skrevs in på BB vägde jag 103 kg.

De år som följde bestod av en enda lång räcka av dieter. ViktVäktarna, Camebridge, Naturdiet, Kålrotsdieten, GI- you name it! Och visst gick jag ner. Och upp. Och ner. Och upp. Tankarna på en gastric bypass-operation började cirkulera i mitt huvud, men jag var långt ifrån redo att inse mig besegrad.

Lilla barnet kom 3 år efter Stora barnet. Vid den BB-inskrivningen vägde jag "bara" 98 kg och var nöjd och glad att åtminstone inte vara över 100-strecket, för det skulle jag ALDRIG över igen. Våren 2008, ett år efter Lilla barnets födelse vägde jag, återigen, in mig på ViktVäktarna. 103 kg. Där och då bestämde jag mig för att om jag inte lyckades denna gången, då var det en operation som återstod. Naturligtvis gick jag ner. Närmre 20 kg, men jag hade fortfarande 20 kvar. När hösten gick över i vinter var jag åter tung. Jag var ständigt obekväm i min egen kropp, avskydde min spegelbild och gick mer och mer omkring hemma i mina jättelika mjukisbyxor- allt annat var alltför obekvämt att klämma sig i. En promenad på några få kilometer resulterade i olidlig värk i knän och rygg och jag var irriterad, arg och ledsen 90% av min vakna tid. När varje tillfälle till socialt umgånge-kalas, middagar, föräldramöten, gav mig ångest flera dagar i förväg och jag började tacka nej till sådana tilldragelser, då lyfte jag telefonen och ringde min vårdcentral.

För nära 30 år sedan föddes jag. 54 cm lång och 4970 gram tung var jag stor redan från början. Jag minns inte att jag tänkte på hur jag såg ut när jag var liten, inte förrän i slutet av mellanstadiet-början av högstadiet, och inte ens då kan jag minnas att jag hade några större problem med mitt utseende. Jag var aldrig överviktig, men heller aldrig smal. Kanske berodde mitt bristande intresse för min kropp på att jag hade vänner av olika storlekar, och att det var självklart att man var olika.

Precis som de flesta andra barn var jag ganska aktiv som liten. Jag började rida som fyraåring, spelade hockey när mina bröder spelade och var alltid ute och lekte med kompisarna i området. Någon gång i mellanstadiet började jag spela fotboll och höll sedan på med det tills jag gick i nian och slog tummen ur led två gånger under en och samma fotbollsturnering. Jag hade för ont i knäna för att spela ute på plan och nu hade jag dessutom blivit bollrädd, vilket inte är alltför lyckat när man är målvakt.

När skolfotona kom i åttan, tillsammans med den så viktiga skolkatalogen, möttes jag av en bild jag inte alls kände igen. Jag var större än jag kände mig och trott mig vara, och jag kommer ihåg hur jag kände en intensiv motvilja mot bilden av mig själv. Vid den tiden vägde jag strax över 80 kg, vilket var ganska mycket till mina då 163 cm. Jag hade tidigare varit aktiv, men nu började jag träna. All min vakna tid gick åt till att tänka på mat, vad jag skulle äta- vad jag INTE skulle äta, och på hur jag skulle bli smal. Jag började titta på hur andra såg ut och hur man "skulle" se ut, blev plötsligt medveten om att det faktiskt finns ett starkt uttalat ideal för hur tjejer ska se ut.

Från hösterminen i åttan till sommaren därpå gick jag ner drygt 20 kg och vägde som minst 58 kg. Till min längd är det fullt normalt, men jag kommer ihåg att jag inte tyckte om det. Jag har en kroppstyp som bygger muskler bara jag sneglar mot en hantel och det var inte den kroppen jag ville ha. Jag ville inte vara vältränad och muskulös, jag ville vara liten och nätt- så som tjejer ska vara. Jag hade dessutom redan som relativt ung fått många kommentarer om diverse synliga muskler på min kropp, och dessa kommentarer var aldrig yttrade i positiv anda. När jag gick i åttan slutande jag använda shorts efter att en tjej i min klass förvånats över vilka stora vadmuskler jag hade, och jag har sedan dess synts i sådana mindre än en handfull gånger. I ungefär samma veva började jag undvika linnen eftersom de så tydligt avslöjade mina "manliga armar".

När jag började gymnasiet vägde jag ca 70 kg. En av mina allra närmsta vänner hade drabbats av anorexi under sista året i högstadiet och detta fick mig att bli rädd för mina egna tankar. Jag såg hur hon blev tunnare och tunnare i takt med att hennes vilja att leva och förmåga att tänka klart och när hon vägde 29 kg, och återigen blev tvångsinlagd, beslutade jag att jag hellre ville ha ett par kilo för mycket än riskerade att hamna där hon var.
Det fanns en kille i min klass när vi började gymnasiet, som jag blev löjligt förälskad i. Vi kan kalla honom Henrik. H var en av de coola killarna som alla tjejer svärmade för och jag visade aldrig hur jag kände, men vi blev vänner ganska snart in på första terminen och stod varandra väldigt nära under hela gymnasietiden.

Under första jullovet på gymnasiet, när jag var 16, blev jag tillsammans med en kille som var ett par år äldre än mig, och vi var sedan tillsammans i 5½ år. Det var på många sätt ett tufft förhållande som kostade mer än det borde fått göra, och speciellt de sista 3 åren, efter att jag tagit studenten, mådde jag väldigt psykiskt dåligt med flera panikångestattacker i veckan och en rejält skadad självkänsla. Jag hade inte längre någon kontakt med H alls eftersom min pojkvän inte gillade vår vänskap, kanske för att han kände på sig att det var långt mer än vanlig vänskap, och jag saknade honom enormt mycket. En dag under våren 2003 ringde han mig plötsligt, och vi började så smått att umgås igen. Precis som när vi gick i gymnasiet fick han mig att må så bra, han var snäll mot mig och han hade blivit om möjligt ännu snyggare sedan vi tog studenten. Han frågade varför jag stannade kvar i en relation som jag inte ville vara i, med en kille som behandlade mig som skräp när jag kunde ha det så mycket bättre? Jag kunde inte svara, men flyttade från min pojkvän i slutet av den sommaren.

Idag är H min sambo sedan 7 år, vi har två barn tillsammans och vi ska snart gifta oss <3