Den 8:e juni 2009 markerar en viktig milstolpe i mitt liv. Det var den dagen mitt beslut att leva ett hälsosamt, fullt och långt liv tog ett stort kliv mot att bli verklighet. Jag såg vid det laget inte längre mitt beslut att ta hjälp av en operation som ett nederlag, utan tvärtom som en styrka. Det fanns hjälp att få, det fanns en chans till det liv jag önskade mig själv och min familj, och vari ligger då styrka? I att sticka huvudet i sanden, blankt vägra "ge upp" och fortsätta sjunka längre ner i skiten, eller sträcka ut handen och ta den livboj som kastats? Jag anser att de som inte tar emot livbojen är de som gett upp och förlorat, inte de som haft styrkan och modet att be om hjälp och ta den när den erbjuds.

Det var nervöst att lämna familjen och flyga tvärs över landet för att genomgå en omfattande operation. Jag hade aldrig blivit sövd tidigare och var rejält orolig inför operationen. Jag åkte hemifrån på söndagen och kom hem igen på fredagen, med fem små sydda hål på magen som enda bevis på att något stort hänt i mitt liv. Sex månader senare hade jag tappat 35 kg i var nu för första gången på många år normalviktig. Enormt! Jag hade gått från storlek 56 till 36 i kläder, jag var glad, full av energi och såg väldigt positivt på framtiden. Jag började träna ordentligt och varvade spinning, löpning och yoga med rena styrkepass på gymmet. Och slutade gå ner i vikt. Inte så konstigt alls med tanke på det ras jag haft det senaste halvåret, men frustrerande likafullt. Em månad blev till två som blev till tre och fyra.

Vid det här laget mådde jag ganska risigt. Vad var det som var fel?? Varför gick jag inte ner mer, jag ville ju bli av med minst 10 kg till! Jag skulle ju bli liten och nätt, så som kvinnor ska, jag skulle ju bli SMAL! Men min kropp hade andra tankar om hur den borde se ut, och till slut började jag lyssna. Jag är inte liten och nätt, jag kommer aldrig bli det heller, för min kropp är inte byggd så. Att inse, och acceptera, detta var bland det svåraste jag gjort. Om jag någonsin skulle kunna älska mig själv och trivas i min kropp var jag tvungen att inse att den är vad den är i grunden och utgå från det i min strävan efter att göra den så bra den kan bli, utnyttja de fördelar den bjuder. Nej, jag kommer aldrig bli vidjesmal, men jag kommer ha en kropp som håller. Istället för att avsky de muskler min kropp envisades med att bygga när jag bara ville bli slank, omfamnade jag nu möjligheten att kunna bli riktigt vältränad- ni vet sådär löjligt rutor-på-magen-jag-springer-milen-tre-gånger-i-veckan-utan-att-blinka-vältränad.

Mitt BMI var äntligen normalt, och jag kunde inte bry mig mindre. De tio kilo jag hade kvar till mitt ursprungliga mål kändes värdelösa- som i utan värde, de betydde inget längre. Jag började se på min kropp på ett verkligt hälsosamt sätt och insåg att 10 kilo mindre inte bara hade missklätt mig, utan även hindrat min kropp från att vara så bra och vältränad som den hade möjlighet att vara. Träningen gav resultat. Jag kunde efter några månaders löpträning nu utan några som helst problem springa milen. Tre gånger i veckan. Jag såg med glädje hur mina armar blev mer väldefinierade och mitt gamla förhatliga sexpack återvände, nu efterlängtat och älskat. Enda smolken i bägaren var all den överskottshud som dolde det.